Tack för 2007
Somliga drömmer att de blir jagade av clowner, har sex med Jessica Alba, är USAs president eller vinner nobelpriset.
Jag drömmer att jag är en agent för pakistans säkerhetstjänst som enhandat avstyr ett terroristattentat.. Benazir Bhutto har ett "rally" i typ Islamabad. Hon pratar om demokrati och frihet. Bakom henne har man satt upp en dåligt photoshoppad plakat för hennes PPP parti. Jag har koll på läget, spanar folket. Allt är lugnt. Plötsligt ser jag en snubbe ta upp en svart glock, mumla Allah Akbar och sikta på fröken B.
Jag springer mot snubben. Konstigt nog talar jag varken svenska eller pakistanska (pun intended). Utan jag skriker på mannen i form av en överviktig afroamerikan.
Back the fuck down!
Han fortsätter mumla citat ur koranen.
Jag ser att terroristen har C4 runt magen. Han ska spränga sig i bitar så jag poppar en cap i hans ass. Folket skriker.
Ahhhh!
Get the fuck away people. This shit is blowing, get the fuck out.
Mina kollegor räddar B.B, men samtidigt ser jag en annan man iförd en vit dräkt springa mot scenen och hålla i en detonationsknapp. Jag tar upp min armborst och skjuter nissen i handen. Sen poppar jag några caps i hans ass också.
Jag vaknar och och märker att jag är törstig som en gris så jag går till kylen och dricker lite mjölk ur paketet och går och lägger mig igen.
Gott nytt år alla läsare. Vi ska fortsätta styra den här bloggen tillsammans nästa år. Alla ska med (pun intended).
Jag drömmer att jag är en agent för pakistans säkerhetstjänst som enhandat avstyr ett terroristattentat.. Benazir Bhutto har ett "rally" i typ Islamabad. Hon pratar om demokrati och frihet. Bakom henne har man satt upp en dåligt photoshoppad plakat för hennes PPP parti. Jag har koll på läget, spanar folket. Allt är lugnt. Plötsligt ser jag en snubbe ta upp en svart glock, mumla Allah Akbar och sikta på fröken B.
Jag springer mot snubben. Konstigt nog talar jag varken svenska eller pakistanska (pun intended). Utan jag skriker på mannen i form av en överviktig afroamerikan.
Back the fuck down!
Han fortsätter mumla citat ur koranen.
Jag ser att terroristen har C4 runt magen. Han ska spränga sig i bitar så jag poppar en cap i hans ass. Folket skriker.
Ahhhh!
Get the fuck away people. This shit is blowing, get the fuck out.
Mina kollegor räddar B.B, men samtidigt ser jag en annan man iförd en vit dräkt springa mot scenen och hålla i en detonationsknapp. Jag tar upp min armborst och skjuter nissen i handen. Sen poppar jag några caps i hans ass också.
Jag vaknar och och märker att jag är törstig som en gris så jag går till kylen och dricker lite mjölk ur paketet och går och lägger mig igen.
Gott nytt år alla läsare. Vi ska fortsätta styra den här bloggen tillsammans nästa år. Alla ska med (pun intended).
Spetsjournalistik
Aftonbladet skriver att Perez Hilton (hollywood-bloggare) rapporterar att tidningen Star påstår att Jamie Lynn (Britney Spears syster) blev inseminerad av en TV-chef kontra tidigare uppgifter att det var hennes pojkvän.
Damer och herrar, cirkeln är sluten. Det här är grävande journalistik i sitt esse.
Damer och herrar, cirkeln är sluten. Det här är grävande journalistik i sitt esse.
Discovery
Alltså vad fan är det här för djur. Varför har man aldrig sett den här på discovery. Äckligare djur får man ju leta efter. Den är ju vidrig på alla möjliga sätt. Det här är sånt man ser på film. Den här ska fan inte finnas i verkligheten. Det kan inte vara möjligt. En känguru kan omöjligen knulla en råtta (eller vice versa). Det går bara inte.
Tribut
I alla storstäder finns det en del galna människor som vandrar runt på diverse tunnelbaneperronger och linjer. Folket som är frekventa användare av tågen där galningarna hänger känner till dem. Kidsen driver med dem. De är ett fenomen. I och med att Stockholm är en så liten stad så känner alla till vår lilla skara av galningar. De förgyller dagen och får en att bli på bättre humör när man är på väg mot/hem från plugget/arbetet. Man känner att det finns ändå någon här i världen som har det sämre än mig.
För att ta tre kända "Tunnelbane-fenomen"
1. Judekvinnan
Hänger på blåa linjen och skriker ut diverse apokalyptiska framtidsskildringar. Hon har sitt judeplakat och skriker judesaker. Hon kollar alltid bort mot horisonten och ler som om hon ser någon stå där bak vid selecta-automaten. Kanske är det Moses hon ser? Man finner henne på blåa linjen mot Hjulsta/Akalla på T-Centralen.
2. Olympiad Mannen
Han brukar ses på olika ställen. Vandrar om kring helt utan syfte, runt i tunnelbanesystemet. Han bär på kransen och en T-shirt med den grekiska flaggan. Min teori är att snubben var sjukt taggad på när olympiska spelen kom tillbaka till Grekland och liksom fastnade i känslan. Det var ett så mäktigt spel att han tänkte att "äh fan, jag lever ut det fast än det är slut."
3. Fittja Tarzan
Den mest normala i gänget. Går runt i khaki-shorts med en walkman från 87' och dansar. Bar överkropp. Tydligen vill han bevisa att man inte behöver kläder för att hålla sig varm. Genom ett konstant dansande så stannar man het trots att det är december. Jag tror inte på det. Det är allt överskottsfett som håller snubben varm. Som en björn.
Det finns dock en person många glömmer i den här listan.
Den kåta brittiskan på gröna linjen...
För att ta tre kända "Tunnelbane-fenomen"
1. Judekvinnan
Hänger på blåa linjen och skriker ut diverse apokalyptiska framtidsskildringar. Hon har sitt judeplakat och skriker judesaker. Hon kollar alltid bort mot horisonten och ler som om hon ser någon stå där bak vid selecta-automaten. Kanske är det Moses hon ser? Man finner henne på blåa linjen mot Hjulsta/Akalla på T-Centralen.
2. Olympiad Mannen
Han brukar ses på olika ställen. Vandrar om kring helt utan syfte, runt i tunnelbanesystemet. Han bär på kransen och en T-shirt med den grekiska flaggan. Min teori är att snubben var sjukt taggad på när olympiska spelen kom tillbaka till Grekland och liksom fastnade i känslan. Det var ett så mäktigt spel att han tänkte att "äh fan, jag lever ut det fast än det är slut."
3. Fittja Tarzan
Den mest normala i gänget. Går runt i khaki-shorts med en walkman från 87' och dansar. Bar överkropp. Tydligen vill han bevisa att man inte behöver kläder för att hålla sig varm. Genom ett konstant dansande så stannar man het trots att det är december. Jag tror inte på det. Det är allt överskottsfett som håller snubben varm. Som en björn.
Det finns dock en person många glömmer i den här listan.
Den kåta brittiskan på gröna linjen...
Slut på del 1.
Natten wiggern i mig släpptes lös
Kvällen mot lördag/lördag morgon var jag på väg hem efter en fest. Jag var lite härligt småfull (läs: gladfull). Ni vet hur det här. Jag tog farväl av alla och rörde mig mot busshållplatsen som låg någonstans mellan ingenting och ingenting annat.
Det var lite twilight sent och alla familjer låg och sov i den lilla villaförorten jag befann mig i. Det var lite mysigt. Halvkallt men jag hade ändå full gear på mig så det var gosigt och skönt. Lamporna var släckta i villorna runt busshållplatsen och jag kände mig som en bevakare. Just då, just där var jag kvarterets beskyddare.
Ja, en god kväll med gott umgänge, fin dricka och crunk musik. Jag ville höra på några av mina gangsta-vänner i iPoden och ville inte att känslan att jag var en "grimey mothafucka" skulle ta slut. Jag levde i ögonblicket.
Hur som helst så sattes iPoden på och jag scrollade ner till lite skön 90-tals hiphop. Big Tymers med "This is how we" do var det enda rätta.
Introt sätts i gång. Trummorna och alla instrument flyger som elektriska signaler in till min hjärna. Jag känner endorfinerna trilla ner samtidigt som Brian "Baby" Williams sjunger:
Yes! Jag känner det. Jag är high on life! Nu ser jag plötsligt alla vackra stjärnor under den klara himmelen. Jag börjar nicka till lite grann. Huvudet går upp och ner. Jag ser ut som en svensk eminem. Jag rynkar till för att rappare ser inte glada ut. Yes!
Jag ser mig om. Ingen jävla sate i sikte. Jag känner att det är lugnt så jag bjuder mig själv på några diskreta moves. Jag får nästan en adrenalinkick, så jag blundar, höjer volymen lite till och fast än den här musiken inte har någonting med pop eller Michael Jackson att göra så satsar jag på en moonwalk. Jag märker snabbt att jag har fel skor inte inte kan den överhuvudtaget men jag är ensam. Allt är okej.
Jag är ateist men efter att jag lyckas sätta den till slut kollar jag upp mot stjärnorna och kör en "one-eyed blink" till gud. Jag nickar till mot himmelen och ler mot stjärnorna. Tackar Gud liksom - för belöningen. Sekunden senare kommer jag underfund med att det inte var en belöning, det var Guds sätt att dra ner mina brallor.
Allt blir svart. Låten är slut och jag har satt en fan-fucking-tastic 5 meters moonwalk. Allt tystnar och transen bryts.
Någonstans här upptäcker jag invandrarfamiljen som stått och skådat hela min show. De har sett allt, från mina initiala nickningar till moonwalkens avslutning. Allt. Som jag märker nu vet de uppenbarligen inte hur de ska hantera det de har sett.
Nu i efterhand ser jag på det hela som ett kulturellt utbyte. Ett möte mellan människor. Det var en sammanbinding liksom. Bonding på en annan nivå. Men vem försöker jag lura.
För att en idiot är en idiot är en idiot. Framförallt när man ser ut som en.
Genom Herr. Prankmonkey
Det var lite twilight sent och alla familjer låg och sov i den lilla villaförorten jag befann mig i. Det var lite mysigt. Halvkallt men jag hade ändå full gear på mig så det var gosigt och skönt. Lamporna var släckta i villorna runt busshållplatsen och jag kände mig som en bevakare. Just då, just där var jag kvarterets beskyddare.
Ja, en god kväll med gott umgänge, fin dricka och crunk musik. Jag ville höra på några av mina gangsta-vänner i iPoden och ville inte att känslan att jag var en "grimey mothafucka" skulle ta slut. Jag levde i ögonblicket.
Hur som helst så sattes iPoden på och jag scrollade ner till lite skön 90-tals hiphop. Big Tymers med "This is how we" do var det enda rätta.
Introt sätts i gång. Trummorna och alla instrument flyger som elektriska signaler in till min hjärna. Jag känner endorfinerna trilla ner samtidigt som Brian "Baby" Williams sjunger:
"This how we do it, where I'm from
Thuggin in the club until I see the sun
Shi-ine, on my face, got the gun on my waist
Walkin to my escalade, tellin boys im not afraid, to let the iron sing out, let the ring out"
Shi-ine, on my face, got the gun on my waist
Walkin to my escalade, tellin boys im not afraid, to let the iron sing out, let the ring out"
Yes! Jag känner det. Jag är high on life! Nu ser jag plötsligt alla vackra stjärnor under den klara himmelen. Jag börjar nicka till lite grann. Huvudet går upp och ner. Jag ser ut som en svensk eminem. Jag rynkar till för att rappare ser inte glada ut. Yes!
Jag ser mig om. Ingen jävla sate i sikte. Jag känner att det är lugnt så jag bjuder mig själv på några diskreta moves. Jag får nästan en adrenalinkick, så jag blundar, höjer volymen lite till och fast än den här musiken inte har någonting med pop eller Michael Jackson att göra så satsar jag på en moonwalk. Jag märker snabbt att jag har fel skor inte inte kan den överhuvudtaget men jag är ensam. Allt är okej.
Jag är ateist men efter att jag lyckas sätta den till slut kollar jag upp mot stjärnorna och kör en "one-eyed blink" till gud. Jag nickar till mot himmelen och ler mot stjärnorna. Tackar Gud liksom - för belöningen. Sekunden senare kommer jag underfund med att det inte var en belöning, det var Guds sätt att dra ner mina brallor.
Allt blir svart. Låten är slut och jag har satt en fan-fucking-tastic 5 meters moonwalk. Allt tystnar och transen bryts.
Någonstans här upptäcker jag invandrarfamiljen som stått och skådat hela min show. De har sett allt, från mina initiala nickningar till moonwalkens avslutning. Allt. Som jag märker nu vet de uppenbarligen inte hur de ska hantera det de har sett.
Nu i efterhand ser jag på det hela som ett kulturellt utbyte. Ett möte mellan människor. Det var en sammanbinding liksom. Bonding på en annan nivå. Men vem försöker jag lura.
För att en idiot är en idiot är en idiot. Framförallt när man ser ut som en.
Genom Herr. Prankmonkey
Energy vad?
Frågan är om cheferna på marknadsavdelningen alternativt PR-nissarna verkligen valde den bästa logotypen för produkten. Hade man förfinat G:et så skulle nog inga missförstånd ske.
Ja, låt mig säga det såhär, om jag gick in på ICA och snabbt kolla på produkten (loggan) skulle jag bli lite chockad.
Ja, låt mig säga det såhär, om jag gick in på ICA och snabbt kolla på produkten (loggan) skulle jag bli lite chockad.
Gästblogg: Magnus Uggla
Jag vill tacka Magnus för att han tog sig tiden och författa ett blogginlägg för en liten skitig indiebloggare. Tack mannen!
Ni kan annars läsa Magnus träffande texter på aftonbladet där han numera bloggar.
Jag heter Magnus Uggla, och jag gästbloggar härmed på "You are an idiot" eller numera även "The Idiotist" i en något ny egenskap. Ni må redan känna mig som rockstjärna, helyllekille, skapare av pissfitter ("Sverige bästa låt") och toppsäljande hitsingeln "Kung i Baren", och även mästerbloggare.
Idag vill jag dock komma ut som twinkälskare. Ni kanske undrar vad en twink är, och vad det finns att älska med dom? Twink är bögslang för unga, hårlösa pojkar. Det borde räcka som förklaring till varför jag är redo att alienera vänner och försaka jobb för twinks, dessa Guds små knullbara änglar. Det började med att jag slösurfade på youtube, och snubblade över en gammal Aaron Carter-video. Han busade i snön, och hans blonda kalufs yrde som sockervadd. Det gick en kraftig stöt från mina ljumskar ändå upp i min rocksjärne-frisyr, och jag knäppte fumligt upp mina jeans, ur vilka tidernas stånd desperat sökte att ejakulera över bilden av denna himmelska pojkmanna.
Efter att jag med ett gutturalt stön kladdat ner min högerhand kände jag skam: som adelsman och självutnämnd "skön kis" kunde jag inte sätta min heder på spel med dylika vridna fäblesser. Men vem är jag att säga emot fjärilarna i min mage? Jag har sedan dess girigt och i hemlighet druckit ur internets digra twinkkälla. Deras spensliga armar, deras hårlösa bringor, deras busiga frisyrer, deras oskyldiga leenden... jag vill inget hellre än att gräva ner handen i kalsongerna på en liten fjortonårig pojke och böna och be om att få stoppa hans lena kön mellan mina grova mansläppar. Missta mig nu inte för pedofil, ty jag hatar pedofiler lika mycket som jag hatar hatare och älskar självkomponerade humorklipp på aftonbladets "mitt klipp".
Det handlar om något annat än ålder, det är ett ideal, det är ett utseende, det är att få nakenbada med fräkniga pojkar på sommarlov, det är den söta doften av en twinks avklippta shorts efter att han spelat fotboll med sina kamrater. Fram tills det där ödesdigra Aaron Carter-klippet trodde jag på fullt allvar att jag var Guds gåva till kvinnan, men nu vet jag att jag är ämnad något större, säg, att slicka vispgrädde från Darins mage och lår. Jag kommer alltid att vara en rockare först och främst, i mångas ögon. Men jag är även Magnus, twinkfantast.
/Magnus Uggla
PS. John bad mig hälsa att någonting är på gång.DS.
Jag skriver för någorlunda intelligenta människor. Det är alltså inte Magnus Uggla som har författat detta inlägg. Det är fiktion och inte sant. Det här är inget fall av förtal, så alla advokater kan spara varningsbreven till ett senare tillfälle.
Ni kan annars läsa Magnus träffande texter på aftonbladet där han numera bloggar.
Jag heter Magnus Uggla, och jag gästbloggar härmed på "You are an idiot" eller numera även "The Idiotist" i en något ny egenskap. Ni må redan känna mig som rockstjärna, helyllekille, skapare av pissfitter ("Sverige bästa låt") och toppsäljande hitsingeln "Kung i Baren", och även mästerbloggare. Idag vill jag dock komma ut som twinkälskare. Ni kanske undrar vad en twink är, och vad det finns att älska med dom? Twink är bögslang för unga, hårlösa pojkar. Det borde räcka som förklaring till varför jag är redo att alienera vänner och försaka jobb för twinks, dessa Guds små knullbara änglar. Det började med att jag slösurfade på youtube, och snubblade över en gammal Aaron Carter-video. Han busade i snön, och hans blonda kalufs yrde som sockervadd. Det gick en kraftig stöt från mina ljumskar ändå upp i min rocksjärne-frisyr, och jag knäppte fumligt upp mina jeans, ur vilka tidernas stånd desperat sökte att ejakulera över bilden av denna himmelska pojkmanna.
Efter att jag med ett gutturalt stön kladdat ner min högerhand kände jag skam: som adelsman och självutnämnd "skön kis" kunde jag inte sätta min heder på spel med dylika vridna fäblesser. Men vem är jag att säga emot fjärilarna i min mage? Jag har sedan dess girigt och i hemlighet druckit ur internets digra twinkkälla. Deras spensliga armar, deras hårlösa bringor, deras busiga frisyrer, deras oskyldiga leenden... jag vill inget hellre än att gräva ner handen i kalsongerna på en liten fjortonårig pojke och böna och be om att få stoppa hans lena kön mellan mina grova mansläppar. Missta mig nu inte för pedofil, ty jag hatar pedofiler lika mycket som jag hatar hatare och älskar självkomponerade humorklipp på aftonbladets "mitt klipp".
Det handlar om något annat än ålder, det är ett ideal, det är ett utseende, det är att få nakenbada med fräkniga pojkar på sommarlov, det är den söta doften av en twinks avklippta shorts efter att han spelat fotboll med sina kamrater. Fram tills det där ödesdigra Aaron Carter-klippet trodde jag på fullt allvar att jag var Guds gåva till kvinnan, men nu vet jag att jag är ämnad något större, säg, att slicka vispgrädde från Darins mage och lår. Jag kommer alltid att vara en rockare först och främst, i mångas ögon. Men jag är även Magnus, twinkfantast.
/Magnus Uggla
PS. John bad mig hälsa att någonting är på gång.DS.
Jag skriver för någorlunda intelligenta människor. Det är alltså inte Magnus Uggla som har författat detta inlägg. Det är fiktion och inte sant. Det här är inget fall av förtal, så alla advokater kan spara varningsbreven till ett senare tillfälle.
En djupdykning in i Disneys dunkla värld
Jag hamnar mitt i en scen.
Det är en varietéshow i Disneys värld. Vi får se fem abnormt överviktiga grisliknande varelser på scen. De hoppar upp, mumlar utan någon mening. De har galna ko-sjukan (det enda rimliga) och feta smil. De skuttar runt i sidled och fettet runt deras magar svämmar ut ur de tighta T-tröjorna de så smaklöst bär på. Jag får inte glömma att berätta att grisarnas hudfärg är svart. Hintar Disney någonting?
Publiken, bestående av diverse bisarrt ritade figurer, är helt galen. De skriker och hurrar på monstrena.
[Avbryt: Jag ber er att under läsandets gång inte glömma att det här är ett s.k barnprogram. Efter research har jag fått reda på att det jag diskuterar sändes någon gång mellan 1927-1932. ]
Efter ett tag hoppar protagonisten, en nerknarkad Musse-pigg upp på scen. Det är uppenbart att Mickey hade på grund av den artistiska stressen tagit lite speed före showen. Likt en duracell-kanin. Utan någon som helst organisering eller scenanvisning hoppar Musse runt på scen. Han framför absolut ingenting och publiken som nu, uppenbarligen är fast i en trans klappar vilt.
Det är även här jag märker Musses transformering genom åren. I avsnittet som här diskuteras lider Musse av svag anorexi. Jag misstänker att det är på grund av knarket. Dagens Musse pigg är lite mer BMI-vänlig, kanske för att reflektera amerikanarnas allmäna vikttillstånd. Jag vet inte. Men bilderna här nedanför är ett försök till en illustration på förändringen.
Musse, 1920-talet. Observera benen.
Notera att cheap monday jeans inte existerade då
Musse, idag, lite halvmullig
Snart bryter helvetet loss, och efter Musses icke-framträdande spårar alla. "Neger-hönsen" flyger upp på scenen. Svarta höns med dukar runt huvudet. Ni vet, när man kollar på Discovery och ser afrikanskor tvätta vid någon flod och har tygsaker på huvudet med en knut därfram. Dessa höns är uppenbarligen från the "Dirty south" som dagens crunk-rappare skulle säga. De kan inte tala ren engelska och varje ord avslutas med ett '. Typ "y'all". Vissa skulle säga att det är rent av obehagligt att se på det här. Jag fascineras däremot. Glöm inte att detta är ett barnprogram.
En fet ko hoppar nu upp på scen. Hon har en vit klänning. Hoppar upp och ned som någon ur den kvinnliga delen ur tv-programmet "Tjockholmens" deltagarensemble på avslutningsfest. Den feta kossan är kåt på en liten sköldpadda. Kontrasterna är ytterst rika. Hon söker efter sköldpaddan som försöker fly. Hon våldför sig på honom och sätter sig på den stackars sköldpaddan. Det intressanta här är att hon grymtar till med ett mörkt "muu" efter att hon satt sig.
Den observante undrar förstås vad som pågår där nere. Scenen följs av att hon ställer sig upp och fortsätter att dansa till det mörkhyade jazzbandet bestående av gamar. Kan det bli ännu mer uppenbart?
Ridå.
Efterfest nu. Alla dansar i någon fint belyst lokal. Musses flickvän (vad hette hon nu igen?) hoppar på pianot och börjar köra. Det här är den bästa scenen. Hon spelar och av någon anledning trotsar hon tyngdlagen och flyger upp i luften då och då. Hon är på fest. Hon måste ju klä sig sexigt (läs: ha en kort kjol på sig).
Det är en varietéshow i Disneys värld. Vi får se fem abnormt överviktiga grisliknande varelser på scen. De hoppar upp, mumlar utan någon mening. De har galna ko-sjukan (det enda rimliga) och feta smil. De skuttar runt i sidled och fettet runt deras magar svämmar ut ur de tighta T-tröjorna de så smaklöst bär på. Jag får inte glömma att berätta att grisarnas hudfärg är svart. Hintar Disney någonting?
Publiken, bestående av diverse bisarrt ritade figurer, är helt galen. De skriker och hurrar på monstrena.
[Avbryt: Jag ber er att under läsandets gång inte glömma att det här är ett s.k barnprogram. Efter research har jag fått reda på att det jag diskuterar sändes någon gång mellan 1927-1932. ]
Efter ett tag hoppar protagonisten, en nerknarkad Musse-pigg upp på scen. Det är uppenbart att Mickey hade på grund av den artistiska stressen tagit lite speed före showen. Likt en duracell-kanin. Utan någon som helst organisering eller scenanvisning hoppar Musse runt på scen. Han framför absolut ingenting och publiken som nu, uppenbarligen är fast i en trans klappar vilt.
Det är även här jag märker Musses transformering genom åren. I avsnittet som här diskuteras lider Musse av svag anorexi. Jag misstänker att det är på grund av knarket. Dagens Musse pigg är lite mer BMI-vänlig, kanske för att reflektera amerikanarnas allmäna vikttillstånd. Jag vet inte. Men bilderna här nedanför är ett försök till en illustration på förändringen.
Musse, 1920-talet. Observera benen.
Notera att cheap monday jeans inte existerade då
Musse, idag, lite halvmullig
Snart bryter helvetet loss, och efter Musses icke-framträdande spårar alla. "Neger-hönsen" flyger upp på scenen. Svarta höns med dukar runt huvudet. Ni vet, när man kollar på Discovery och ser afrikanskor tvätta vid någon flod och har tygsaker på huvudet med en knut därfram. Dessa höns är uppenbarligen från the "Dirty south" som dagens crunk-rappare skulle säga. De kan inte tala ren engelska och varje ord avslutas med ett '. Typ "y'all". Vissa skulle säga att det är rent av obehagligt att se på det här. Jag fascineras däremot. Glöm inte att detta är ett barnprogram.
En fet ko hoppar nu upp på scen. Hon har en vit klänning. Hoppar upp och ned som någon ur den kvinnliga delen ur tv-programmet "Tjockholmens" deltagarensemble på avslutningsfest. Den feta kossan är kåt på en liten sköldpadda. Kontrasterna är ytterst rika. Hon söker efter sköldpaddan som försöker fly. Hon våldför sig på honom och sätter sig på den stackars sköldpaddan. Det intressanta här är att hon grymtar till med ett mörkt "muu" efter att hon satt sig.
Den observante undrar förstås vad som pågår där nere. Scenen följs av att hon ställer sig upp och fortsätter att dansa till det mörkhyade jazzbandet bestående av gamar. Kan det bli ännu mer uppenbart?
Ridå.
Efterfest nu. Alla dansar i någon fint belyst lokal. Musses flickvän (vad hette hon nu igen?) hoppar på pianot och börjar köra. Det här är den bästa scenen. Hon spelar och av någon anledning trotsar hon tyngdlagen och flyger upp i luften då och då. Hon är på fest. Hon måste ju klä sig sexigt (läs: ha en kort kjol på sig).
När hon hoppar upp så flyger även kjolen upp. Vi får alltså se en "upskirt" bild (alla heterosexuella män, killar, pojkar vet vad jag talar om). Under kjolen ser vi mycket tydligt och mycket ofta att hon har på sig mormors-trosor. På trosan ser vi en någorlunda stor tygbit påsydd. Alltså, trosorna har antingen blivit upprivna (av Musse) eller slitna (använda under en lång tid). Musses flickvän har inte råd med nya trosor, så hon syr fast tygbitar på sina äldre trosor. Ingen bryr sig om detta. Det är vanligt i Disneys värld.
Det här är ett barnprogram.
Det här är ett barnprogram.
En annan scen ur Disneys Musse pigg under 30-talet. Inte helt PK.
Slut
Slut
En djupdykning in i Disneys dunkla värld - En samtidsanalys
Hemma hos Musse.
Programmet började klockan 17.00, du har missat 10 minuter men du sätter dig snabbt in i situationen. Alla Disney karaktärer kommer till en prisgala i den tecknade världens Albert Hall. Musse pigg är värd för programmet. Programmet består av klipp från Disney à kalla kriget-eran där allt är svartvitt och kvaliteten ligger på lägsta nivå.
Sedan kommer nya moderna klipp - det du såg när du var barn. Slutligen blandas allt ihop i en go' röra. Karaktärer från gamla Disney kommer in i nutiden och beblandar sig med färglada Kalle Anka.
Jag måste betona att det här är ett barnprogram.
Jag vet inte om ni begriper vilket TV-Guld det här är. TV-guld som visas på en bortglömd kanal, en bortglömd dag och under en bortglömd slot. Det är svårt att försöka få någon som inte sett programmet hur extremt mycket det finns att tala om. Det finns så extremt mycket absurditeter, så extremt mycket icke-politiskt korrekta saker. Så mycket som är så fel och därför även underbart.
Låt mig försöka återberätta de shockerande sakerna jag såg...
Programmet började klockan 17.00, du har missat 10 minuter men du sätter dig snabbt in i situationen. Alla Disney karaktärer kommer till en prisgala i den tecknade världens Albert Hall. Musse pigg är värd för programmet. Programmet består av klipp från Disney à kalla kriget-eran där allt är svartvitt och kvaliteten ligger på lägsta nivå.
Sedan kommer nya moderna klipp - det du såg när du var barn. Slutligen blandas allt ihop i en go' röra. Karaktärer från gamla Disney kommer in i nutiden och beblandar sig med färglada Kalle Anka.
Jag måste betona att det här är ett barnprogram.
Jag vet inte om ni begriper vilket TV-Guld det här är. TV-guld som visas på en bortglömd kanal, en bortglömd dag och under en bortglömd slot. Det är svårt att försöka få någon som inte sett programmet hur extremt mycket det finns att tala om. Det finns så extremt mycket absurditeter, så extremt mycket icke-politiskt korrekta saker. Så mycket som är så fel och därför även underbart.
Låt mig försöka återberätta de shockerande sakerna jag såg...
Slut på del 2
Nobelblogg
Hörrni. Han den där Horace Engdahl är ju så jävla stilig! Är han inte det? Horace. Stilig jävel.
En djupdykning in i Disneys dunkla värld - En samtidsanalys
Alla har vi någon sorts relation till imperiet som stavas Disney. Från barnsben inmatas vi, för att följa det konspiratoriska spåret, konsumptionsprogaganda som hjärntvättar oss och får oss att bli stamkunder hos diverse USA baserade företag.
När vi dock når en viss ålder så förändras strukturen i våra hjärnor. Tecknade program och vuxna män iklädda björnkostymer är varken acceptabelt eller intressant. Vid den ålder din klasskamrat säger att du är en tönt för att du fortfarande ser på Bolibompa varje dag klockan 18.00 så börjar dina TV-vanor förändras. Du märker att det finns ett bättre utbud på TV.
De kommersiella kanalerna visar 15+ filmer där våldet är ett centralt tema. Public service visar utländska filmer (främst tyska) där du vet att du har minst en "full frontal nudity" scen att vänta. Bara du lyckas hålla dig vaken genom 1 timmes melankonisk skit så vet du att du får naturliga bröst till belöning.
Du glömmer bort Disney och Björne. Du börjar till och med skratta åt de barnsliga inslagen som du växte upp med. Men än begriper du dig inte på de bakomliggande symbolerna.
Så sitter du en mörk söndagseftermiddag på den stora sköna fåtöljen med massa papper spridda runt omkring dig. Du har nyss läst klart "Dåren Ivan" och sitter och reflekterar. Den stora LCD tv:n skiner lockande och du lägger världslitteraturen åt sidan ett tag och ägnar dig åt människans naturliga och definerande sysslelsättning. Zappande.
TV har inget att erbjuda förutom intelligensbefriad skit som "Fear Factor", eller den hederliga idolreprisen. Men plötsligt ser du någonting. Du fylls av nostalgi. SVT visar ett program som heter "Hemma hos Musse".
När vi dock når en viss ålder så förändras strukturen i våra hjärnor. Tecknade program och vuxna män iklädda björnkostymer är varken acceptabelt eller intressant. Vid den ålder din klasskamrat säger att du är en tönt för att du fortfarande ser på Bolibompa varje dag klockan 18.00 så börjar dina TV-vanor förändras. Du märker att det finns ett bättre utbud på TV.
De kommersiella kanalerna visar 15+ filmer där våldet är ett centralt tema. Public service visar utländska filmer (främst tyska) där du vet att du har minst en "full frontal nudity" scen att vänta. Bara du lyckas hålla dig vaken genom 1 timmes melankonisk skit så vet du att du får naturliga bröst till belöning.
Du glömmer bort Disney och Björne. Du börjar till och med skratta åt de barnsliga inslagen som du växte upp med. Men än begriper du dig inte på de bakomliggande symbolerna.
Du växer upp. Ser lite bättre saker. Läser lite djupare böcker och blir en människa.
Så sitter du en mörk söndagseftermiddag på den stora sköna fåtöljen med massa papper spridda runt omkring dig. Du har nyss läst klart "Dåren Ivan" och sitter och reflekterar. Den stora LCD tv:n skiner lockande och du lägger världslitteraturen åt sidan ett tag och ägnar dig åt människans naturliga och definerande sysslelsättning. Zappande.
TV har inget att erbjuda förutom intelligensbefriad skit som "Fear Factor", eller den hederliga idolreprisen. Men plötsligt ser du någonting. Du fylls av nostalgi. SVT visar ett program som heter "Hemma hos Musse".
Slut på del 1
You can take the bonde out of the bondgård but not the bondgård out of the bonde
Någon måste stå till svars.
Vems jävla idé var det att gå till något random träsk i norra Sverige och hitta tönten Ola och ge han ett skivkontrakt? Kan någon berätta var det fortfarande funkar att (som man) platinablondera sitt hår och ha en sån där spretig frisyr som fungerade natten till millenieskiftet.
Förutom i Baltikum, finns det någon som diggar ängslig popmusik utan någon som helst mening där 80% av låten består av en jättetöntig refräng, framförd av en överambitiös tönt? Jag tvivlar starkt på att sveriges ortsbor ens skulle uppskatta någonting av en sån låg nivå.
När artisten ser ut som en reseledare på Gran Canaria och har fått en stylist som har fått fria händer att välja vad som helst från märket "Emilio" (MQ) så borde man byta kanal eller helst slänga ut TV:n från balkongen. När fan blev det okej att spela in en video på ett ställe som antingen är, eller liknar en bussterminal?
Tvinga Ola att skriva på ett livstidskontrakt för Viking Line så han kan skicka sina jävla SOS på väg till Åbo och tillbaka. Om och om igen. Fram och tillbaka. Stockholm - Åbo. S.O.S.
Vems jävla idé var det att gå till något random träsk i norra Sverige och hitta tönten Ola och ge han ett skivkontrakt? Kan någon berätta var det fortfarande funkar att (som man) platinablondera sitt hår och ha en sån där spretig frisyr som fungerade natten till millenieskiftet.
Förutom i Baltikum, finns det någon som diggar ängslig popmusik utan någon som helst mening där 80% av låten består av en jättetöntig refräng, framförd av en överambitiös tönt? Jag tvivlar starkt på att sveriges ortsbor ens skulle uppskatta någonting av en sån låg nivå.
När artisten ser ut som en reseledare på Gran Canaria och har fått en stylist som har fått fria händer att välja vad som helst från märket "Emilio" (MQ) så borde man byta kanal eller helst slänga ut TV:n från balkongen. När fan blev det okej att spela in en video på ett ställe som antingen är, eller liknar en bussterminal?
Tvinga Ola att skriva på ett livstidskontrakt för Viking Line så han kan skicka sina jävla SOS på väg till Åbo och tillbaka. Om och om igen. Fram och tillbaka. Stockholm - Åbo. S.O.S.
Här. Njut.
It's a Tensta thing
Jag tror att jag har nämnt den här snubben förut, men nu är det lite mer aktuellt.
Adam Tensta är en av få svenska rappare som kör sitt flow på engelska. Jag har inte diskuterat min musiksmak i den här bloggen för då skulle jag vara tvungen att skjuta mig själv, och för närvarande är jag inte speciellt självmordslysten.
Adam Tensta har en grym stil. Hans musik sitter fint, han har ett bra flow och grymma beats. Han låter som om han skulle kunna vara internationellt gångbar. Hans musik låter inte amatörmässig någonstans som de mesta svensk hiphop har producerat genom åren. Inte heller följer den någon av de två spår som all svensk hiphop gör för tillfället.
Spår 1 av svensk hiphop: Förortsrappare som är idioter. Kör såna där fula slang och är allmänt jobbiga. Latin Kings och M9, Ison&Fille är några exempel. Skrikig jobbig musik som handlar om "gussar" och "att glida/tugga".
Spår 2 av svensk hiphop: Söderpopen där Petter verkar vara ledare. Lite äldre utråkade wiggers som bor på knivsöder bestämmers sig för att göra hiphop. Sneakersnstuff är standardhaket och det mesta de rappar om handlar om att de är på toppen av kullen och att det finns logik i deras resevanor (syftar på petters goddammit).
Förresten! Har någon, en jävla aning om vem den där svarta snubben som alltid figurerar i Petters videos är? Han är alltid där, sitter i något hörn och nickar. Säger inte ett skit och ser allmänt farlig ut. Är det möjligtvis ett s.k "entourage"? Är det hans livvakt?
Men, nu till problemen.
Problem 1:
Adam Tenstas artistnamn. Att Tensta förekommer i artistnamnet är som att kissa i ett vintagevin som är utsökt. Det blir fel. Man kan inte riktigt njuta av Herr Tenstas musik just för att han heter Adam Tensta. Man får lite ångest och skäms lite. Det är passé, kliché och alla andra franska ord. Att ha ortnamn som artistnamn fungerar inte, om man nu inte kommer från de brutalare statsdelarna i Los Angeles eller New York.
Problem 2:
I bilden ni ser nedanför håller Herr Tensta en nintendo kontroll. En sån där gammal ni vet. Lyssna på mig nu, jag är FÖR en kommersiell och exploaterande värld men när man hoppar på trender utan att tänka på vad man gör så blir det fel. Bara för att det är inne att vara tönt/80-tal betyder det inte att en rappare som rappar om rap-saker får bära runt på en nintento kontroll samtidigt som han är "gangsta" och står utomhus utan tillbehörande elkontakter. Skulle vara en annan sak om det var en bild på Herr Tensta sittandes vid en TV, inomhus med en nintendokontroll som hade en kabel och Adam spelade Zelda eller någonting. Det skulle funka. Men det är inte tufft, det valet han har gjort nu. Det är tufft att ha självdistans, men jag tror inte att han var ute efter den ironiska looken.
Adam Tensta, skippa allt det där och håll dig till musiken. Byt gärna artistnamn till Adam Abugabele (säkert ett afrikanskt efternamn), Mistah Sick Flow eller Sprinkle Princess. Allt förutom Tensta.
Next: Hemma Hos Musse - En djupanalys in i Disney's dunkla värld.
Jag ber alla läsare att skriva upp sig på Calle Schulmans veckobrev. Maila han på [email protected]
Det är bra skit och de har någonting stort på gång. Någonting riktigt stort. Håll koll på bröderna. Håll koll på mig.
Adam Tensta är en av få svenska rappare som kör sitt flow på engelska. Jag har inte diskuterat min musiksmak i den här bloggen för då skulle jag vara tvungen att skjuta mig själv, och för närvarande är jag inte speciellt självmordslysten.
Adam Tensta har en grym stil. Hans musik sitter fint, han har ett bra flow och grymma beats. Han låter som om han skulle kunna vara internationellt gångbar. Hans musik låter inte amatörmässig någonstans som de mesta svensk hiphop har producerat genom åren. Inte heller följer den någon av de två spår som all svensk hiphop gör för tillfället.
Spår 1 av svensk hiphop: Förortsrappare som är idioter. Kör såna där fula slang och är allmänt jobbiga. Latin Kings och M9, Ison&Fille är några exempel. Skrikig jobbig musik som handlar om "gussar" och "att glida/tugga".
Ison & Fille, eller Fille & Ison. Jag vet inte. Dem kommer i par. Det är liksom ett namn.
Spår 2 av svensk hiphop: Söderpopen där Petter verkar vara ledare. Lite äldre utråkade wiggers som bor på knivsöder bestämmers sig för att göra hiphop. Sneakersnstuff är standardhaket och det mesta de rappar om handlar om att de är på toppen av kullen och att det finns logik i deras resevanor (syftar på petters goddammit).
Petter. Svensk hiphops frontfigure. Snart pensionär. Mannen som bor i Bandhagen men rappar om sitt älskade söder. Alex Schulman är hans bästa kompis.
Förresten! Har någon, en jävla aning om vem den där svarta snubben som alltid figurerar i Petters videos är? Han är alltid där, sitter i något hörn och nickar. Säger inte ett skit och ser allmänt farlig ut. Är det möjligtvis ett s.k "entourage"? Är det hans livvakt?
***
Herr Tensta kör sitt eget race och det är helt okej. Jag gillar det. Han har en grym klädstil också. Men vi lever inte i en perfekt värld och det finns några två oroväckande problem. [Adam Tensta är även aktuell med ett album, "It's a Tensta thing"].Men, nu till problemen.
Problem 1:
Adam Tenstas artistnamn. Att Tensta förekommer i artistnamnet är som att kissa i ett vintagevin som är utsökt. Det blir fel. Man kan inte riktigt njuta av Herr Tenstas musik just för att han heter Adam Tensta. Man får lite ångest och skäms lite. Det är passé, kliché och alla andra franska ord. Att ha ortnamn som artistnamn fungerar inte, om man nu inte kommer från de brutalare statsdelarna i Los Angeles eller New York.
Problem 2:
I bilden ni ser nedanför håller Herr Tensta en nintendo kontroll. En sån där gammal ni vet. Lyssna på mig nu, jag är FÖR en kommersiell och exploaterande värld men när man hoppar på trender utan att tänka på vad man gör så blir det fel. Bara för att det är inne att vara tönt/80-tal betyder det inte att en rappare som rappar om rap-saker får bära runt på en nintento kontroll samtidigt som han är "gangsta" och står utomhus utan tillbehörande elkontakter. Skulle vara en annan sak om det var en bild på Herr Tensta sittandes vid en TV, inomhus med en nintendokontroll som hade en kabel och Adam spelade Zelda eller någonting. Det skulle funka. Men det är inte tufft, det valet han har gjort nu. Det är tufft att ha självdistans, men jag tror inte att han var ute efter den ironiska looken.
Adam Tensta, skippa allt det där och håll dig till musiken. Byt gärna artistnamn till Adam Abugabele (säkert ett afrikanskt efternamn), Mistah Sick Flow eller Sprinkle Princess. Allt förutom Tensta.
"Oj jävlar vad hon är fin. Tur att jag har med mig nintendo kontrollen som inte har någon sladd och som tur är hade jag den i min ficka. Om jag tar upp den och håller den lite snett kanske hon ser att jag är en ödjmuk och nostalgisk man som har klamrat fast vid mina barndomsleksaker. Ja, en icke-fungerande nintendokontroll är en bra accessoar. Ska jag säga; Tjaaaa tjejen, jag heter Adam Tensta? Nej, det blir för töntigt. Jag säger: Tensta. Mitt namn är Adam Tensta. Jag bor i Tensta. Ganska logiskt faktiskt. Ja, det blir så bra. Be cool nigga, don't fuck this up!"
Next: Hemma Hos Musse - En djupanalys in i Disney's dunkla värld.
Jag ber alla läsare att skriva upp sig på Calle Schulmans veckobrev. Maila han på [email protected]
Det är bra skit och de har någonting stort på gång. Någonting riktigt stort. Håll koll på bröderna. Håll koll på mig.
