Natten wiggern i mig släpptes lös
Kvällen mot lördag/lördag morgon var jag på väg hem efter en fest. Jag var lite härligt småfull (läs: gladfull). Ni vet hur det här. Jag tog farväl av alla och rörde mig mot busshållplatsen som låg någonstans mellan ingenting och ingenting annat.
Det var lite twilight sent och alla familjer låg och sov i den lilla villaförorten jag befann mig i. Det var lite mysigt. Halvkallt men jag hade ändå full gear på mig så det var gosigt och skönt. Lamporna var släckta i villorna runt busshållplatsen och jag kände mig som en bevakare. Just då, just där var jag kvarterets beskyddare.
Ja, en god kväll med gott umgänge, fin dricka och crunk musik. Jag ville höra på några av mina gangsta-vänner i iPoden och ville inte att känslan att jag var en "grimey mothafucka" skulle ta slut. Jag levde i ögonblicket.
Hur som helst så sattes iPoden på och jag scrollade ner till lite skön 90-tals hiphop. Big Tymers med "This is how we" do var det enda rätta.
Introt sätts i gång. Trummorna och alla instrument flyger som elektriska signaler in till min hjärna. Jag känner endorfinerna trilla ner samtidigt som Brian "Baby" Williams sjunger:
Yes! Jag känner det. Jag är high on life! Nu ser jag plötsligt alla vackra stjärnor under den klara himmelen. Jag börjar nicka till lite grann. Huvudet går upp och ner. Jag ser ut som en svensk eminem. Jag rynkar till för att rappare ser inte glada ut. Yes!
Jag ser mig om. Ingen jävla sate i sikte. Jag känner att det är lugnt så jag bjuder mig själv på några diskreta moves. Jag får nästan en adrenalinkick, så jag blundar, höjer volymen lite till och fast än den här musiken inte har någonting med pop eller Michael Jackson att göra så satsar jag på en moonwalk. Jag märker snabbt att jag har fel skor inte inte kan den överhuvudtaget men jag är ensam. Allt är okej.
Jag är ateist men efter att jag lyckas sätta den till slut kollar jag upp mot stjärnorna och kör en "one-eyed blink" till gud. Jag nickar till mot himmelen och ler mot stjärnorna. Tackar Gud liksom - för belöningen. Sekunden senare kommer jag underfund med att det inte var en belöning, det var Guds sätt att dra ner mina brallor.
Allt blir svart. Låten är slut och jag har satt en fan-fucking-tastic 5 meters moonwalk. Allt tystnar och transen bryts.
Någonstans här upptäcker jag invandrarfamiljen som stått och skådat hela min show. De har sett allt, från mina initiala nickningar till moonwalkens avslutning. Allt. Som jag märker nu vet de uppenbarligen inte hur de ska hantera det de har sett.
Nu i efterhand ser jag på det hela som ett kulturellt utbyte. Ett möte mellan människor. Det var en sammanbinding liksom. Bonding på en annan nivå. Men vem försöker jag lura.
För att en idiot är en idiot är en idiot. Framförallt när man ser ut som en.
Genom Herr. Prankmonkey
Det var lite twilight sent och alla familjer låg och sov i den lilla villaförorten jag befann mig i. Det var lite mysigt. Halvkallt men jag hade ändå full gear på mig så det var gosigt och skönt. Lamporna var släckta i villorna runt busshållplatsen och jag kände mig som en bevakare. Just då, just där var jag kvarterets beskyddare.
Ja, en god kväll med gott umgänge, fin dricka och crunk musik. Jag ville höra på några av mina gangsta-vänner i iPoden och ville inte att känslan att jag var en "grimey mothafucka" skulle ta slut. Jag levde i ögonblicket.
Hur som helst så sattes iPoden på och jag scrollade ner till lite skön 90-tals hiphop. Big Tymers med "This is how we" do var det enda rätta.
Introt sätts i gång. Trummorna och alla instrument flyger som elektriska signaler in till min hjärna. Jag känner endorfinerna trilla ner samtidigt som Brian "Baby" Williams sjunger:
"This how we do it, where I'm from
Thuggin in the club until I see the sun
Shi-ine, on my face, got the gun on my waist
Walkin to my escalade, tellin boys im not afraid, to let the iron sing out, let the ring out"
Shi-ine, on my face, got the gun on my waist
Walkin to my escalade, tellin boys im not afraid, to let the iron sing out, let the ring out"
Yes! Jag känner det. Jag är high on life! Nu ser jag plötsligt alla vackra stjärnor under den klara himmelen. Jag börjar nicka till lite grann. Huvudet går upp och ner. Jag ser ut som en svensk eminem. Jag rynkar till för att rappare ser inte glada ut. Yes!
Jag ser mig om. Ingen jävla sate i sikte. Jag känner att det är lugnt så jag bjuder mig själv på några diskreta moves. Jag får nästan en adrenalinkick, så jag blundar, höjer volymen lite till och fast än den här musiken inte har någonting med pop eller Michael Jackson att göra så satsar jag på en moonwalk. Jag märker snabbt att jag har fel skor inte inte kan den överhuvudtaget men jag är ensam. Allt är okej.
Jag är ateist men efter att jag lyckas sätta den till slut kollar jag upp mot stjärnorna och kör en "one-eyed blink" till gud. Jag nickar till mot himmelen och ler mot stjärnorna. Tackar Gud liksom - för belöningen. Sekunden senare kommer jag underfund med att det inte var en belöning, det var Guds sätt att dra ner mina brallor.
Allt blir svart. Låten är slut och jag har satt en fan-fucking-tastic 5 meters moonwalk. Allt tystnar och transen bryts.
Någonstans här upptäcker jag invandrarfamiljen som stått och skådat hela min show. De har sett allt, från mina initiala nickningar till moonwalkens avslutning. Allt. Som jag märker nu vet de uppenbarligen inte hur de ska hantera det de har sett.
Nu i efterhand ser jag på det hela som ett kulturellt utbyte. Ett möte mellan människor. Det var en sammanbinding liksom. Bonding på en annan nivå. Men vem försöker jag lura.
För att en idiot är en idiot är en idiot. Framförallt när man ser ut som en.
Genom Herr. Prankmonkey
Kommentarer
Postat av: william
Vad du är fantastisk på att sätta fingret på saker. Right on.
Trackback
