Ni vet den andra bloggen jag talade om här?

Ja jusste. Det blev inget. Det höll inte. Ni vet kvinnor. De kanske är snygga, men tomma inombords. Räcker en gång. Sedan höll det inte mer.

Men både ni och jag själv visste ju att det skulle bli så. Ni visste att jag skulle krypa tillbaka lika fort som jag smög bort. Det är ju trots allt här jag hör hemma. Vad tänkte jag egentligen? Blev för pretentiöst. Helt opassande.

Vi däremot. Vi har en samhörighet. Måhända att du fått hängbröst, klär dig sämre, ser sliten ut, inte fungerar (syftar på nästa inlägg), är lite dryg mot mig och skiter i att prata med mig, börjar bli fet och så - men mycket av det där kan man operera. Jag kommer ändå alltid att se dig som du var i skolbalen i nian. Sommarsolen sken, du hade en grön klänning och slängde med håret så där som bara du kan göra.

Du log mot mig.

Sådär minns jag dig. Sådär kommer jag minnas dig.

Det är därför jag blundar när vi har sex.