Förutom idioter, avskum och allt pack [nu får ni lite Finland-skolmassaker-vibbar va?] har jag alltid/väldigt länge velat sparka några saker. Nu kommer ni säkert tänka, åh, vilken hemsk människa, han är ju helt galen, men då ljuger ni för er själva. Antingen kommer ni känna igen dessa tankar nu eller seriöst fundera över inlägget när ni läst klart.

---

Duvor
Den här fantasin börjar med ankor när man är liten i och med att man badar så mycket utomhus varje sommar när man är en liten snorunge. När man får perspektiv på sin omgivning så byts ankorna ut mot duvor. För det första så har duvorna (i alla fall här i stockholm) blivit mycket mer aggressiva och kaxiga. När jag var liten så var de skraja för en och höll sig inom en 3 meters avståndsradie. Nu så är det du som måste väja för dessa luftens kackerlackor. Feta som de är och de kan knappt flyga 3 meter går skitsakerna nära dig.

Jag vill sparka en bara för att jag kan. Det är ett så lätt byte. Det är bara att slå en kick på huvudet på en av dem när ingen ser. Så enkelt. De är ju så sega men ändå så nära ens fötter. Undrar varför man aldrig kommer till skott dock.

Hundar
Relativt vanlig fantasi. Det ska helst vara en lite hund, typ tax. Man vill bara sparka på de små liven en gång och se vad som händer. Denna fantasi bottnar i filmen American Psycho när Bateman mördar den där hemlösa snubben och dödar hunden strax därpå. Vilket mysigt ljud den förde.

Dvärgar
Den ultimata slagpåsen. De är som människor fast ändå inte. Små och går med snabba steg men kommer ingen vart. Ser lite roliga ut i ansiktet. Väldigt roliga. Man vill bara att en kamrat ska hålla en av dem som bollarna i amerikansk fotboll, sen tar man sats och ser hur långt man kan sparka de små sakerna.